Från början när jag började fundera kring sårbarhet och min egen krisberedskap ville jag inte på några vis dela det med personer jag lever nära. Jag köpte böcker, gjorde listor och planerade i flera steg vad som skulle prioriteras och i vilken ordning innan jag överhuvudtaget gjorde några större inköp. På ett sätt var det en jobbig tid med så många tankar, "aha"-insikter att bara hålla för sig själv. Jag var oerhört rädd för att bli sedd som konstig och lite udda. 


Successivt har jag delat med mig av mina tankar till närmaste vänner och familjemedlemmar, inte helt oväntat möttes jag först med skepsis. 

Efter några år förstår många av dem hur och varför jag funderar som jag gör. Det är verkligen bra! Jag är dock fortfarande förvånad att inte alla som jag förklarat för och talat med om vikten av egen krisberedskap hakat på. Hur tänker de? Vem kommer och levererar förnödenheter till deras dörr vid en omfattande kris? 

Det spelar ingen roll vad du har på ditt bankkonto om strömmen försvinner och du inte kommer åt dina pengar.  Oavsett om du är industriarbetare, pensionär eller chef gående på höga klackar har vi alla samma basbehov som måste tillgodoses.

Vi behöver rent vatten, värme, mat, medicin, lite kontanter och en fungerande radio som inte är beroende av el där vi kan få viktig samhällsinformation. Det är inte svårare än så.

Jag tycker det är ansvarsfullt att ha en plan ifall något oförutsett händer. 
Fundera hur det ser ut för dig och din familj. Att tänka vad som händer tex vid ett längre strömavbrott gör dig absolut mindre sårbar.

Tillsammans gör vi samhället starkare om vi tänker att vi ska kunna reda oss själva en tid.