Än en gång har jag segrat och hållit i hop genom svartmörkrets tid. Ingen vinter har varit så tuff som i år då sjukdomens otäcka vålnad dansat i vårt hus och smugit sig in i varenda vrå. Den finns fortfarande kvar men har ändrat skepnad, kanske har jag tagit vålnaden i hand och går sida vid sida istället för att låta mig skrämmas.

För tre dagar sedan satte jag lite frön - svartkål och grönkål, i dag tittade små gröna ögon upp ur jorden. För att precis som jag leta ljus och värme. Jag längtar till det blir dags för mer odling, än är det mesta alldeles för tidigt, vi har fortfarande meterdjup snö och minusgrader. Men jag drömmer om den tid som kommer då jag kan vara ute på gården och pyssla med trädgårdsarbete sent på kvällarna i nära nog dagsljus. Det kanske är det allra bästa med platsen där jag bor - vårljuset och midnattssol.

Jag ska ta vara på det.