Där jag bor är vintern lång.

Den värsta tiden på året ligger framför mig. Svartmörkret tar allt större del av dagen. Mörkertiden väntar på att sluka varenda gnutta rest av vårskrik och sommarskutt. Framåt mars blir det bättre igen det vet jag. Men det hjälper inte att veta det. Man får bita ihop. Härda.

Under vintern behöver jag vara extra snäll mot mig själv för skörheten sveper alltid en ömtålig hinna runt mig. Alla ord blir på något sätt lite vassare. Förberedelserna har börjat. I mitt fall tar jag bort onödigheter som slåss om min energi. Det kan till exempel vara minskad närvaro på sociala medier, lägre nyhetskonsumtion, att skippa hemmarenoveringar och onödiga måsten.

För att må bättre under mörkertiden har jag lärt mig att både mer motion och sömn är bra. Lunchpromenader trots kallväder gör gott. Små kalas med nära vänner och musikfrosseri tillhör också sånt som får mig att visa skrattgroparna lite extra. Nu låter det som en väldigt deppig klagosång, det är inte meningen. Men min älskade norra landsände har en baksida, och det är just svartmörkret.

 

Så - LYS FÖR MIG!