Två månader har snart gått sedan svartmörkret kom. Tre återstår, men det känns redan lite bättre!

Kanske det är ljusterapilampan, intag av D-vitamin och snöns mjuka täcke som tillsammans lindrar och gör gott. Jag har också tagit rejäl paus från sociala medier och nyhetsinhämtande från världens alla hörn och finner det rätt behagligt att göra min livsbubbla mindre.

Närvaron till människorna i min närhet blir tydligare och liksom innerligare under vintern. Att sitta nära, nära ett litet barn och högläsa långa stunder är något att njuta av. Stillheten och sättet att kommunicera genom en saga eller berättelse är stort. Ibland påminns jag att oftare se folk i ögonen när jag talar, det är lätt att säga något i farten – eller i flykten. Ögonkontakt är respekt och närvaro. Bra att tänka på både i jobbet och privat.

Jag har påbörjat lite adventspyssel hemma, lådorna har burits fram och det känns mysigt att det nu är dags för stjärnor, amaryllisar, ljus och kakbak. Det här med traditioner är aldrig så tydligt som den här tiden. Mormors recept åker fram och de ärvda dukarna stryks. Traditioner fungerar som ett slags kitt för mig. Jag limmar liksom ihop det som annars skaver. Vi har väl alla något sånt – som skaver?

Sent i går kväll gick jag över gården till uthuset för att hämta in krukor jag behövde till hyacinterna. Det var faktiskt vackert att lysa med ficklampan mot snö-tyngda granar i det förbannade svartmörkret. Mäktigt på nåt vis. Knäpptyst, kallt och helt vindstilla. Som att skogen tagit en välgörande livspaus. Jag låter mig famnas lite av den.